While there is a growing research interest in the experiences of children exposed to intimate partner violence (IPV), the role of children's social networks, other than the role of mothers, has been little discussed. The aim of this article is to study older children's stories of how they, and the adults in their social networks, respond to IPV. More specifically, we are interested in how older children describe both their own responses when exposed to IPV and responses from adults. This article focuses on the narratives of older children since they are often in a liminal position between adulthood and childhood, which may be consequential for their and others' responses to violence. The article shows that responses are interactional and that children's responses affect how adults respond. Our analysis suggests that adults are positioning children as either adult‐like and competent or vulnerable, and this impacts significantly on the support that they receive. In our data, there are, however, also examples of middle ways where children are positioned as vulnerable yet capable. This seems linked to children's abilities to communicate their own needs. Although the study sample is limited, our results point to the significance of gender for how children respond. Copyright © 2016 John Wiley & Sons, Ltd. Key Practitioner Messages Social network responses can be crucial to the disclosure, ending and continuation of IPV. Awareness of exposure to IPV does not automatically result in responses that are beneficial to children's wellbeing. Professionals need to be better at communicating with the social network. Children's responses are contextual and protection and support should be designed according to children's individually varying needs.

No abstract

Drawing on qualitative interviews with the children about how they and their siblings have responded to intimate partner violence, this paper explores processes of victim positioning. In their narratives, some children positioned themselves in line with notions of vulnerable victims, while others positioned themselves as caregivers or changed their positions vis‐à‐vis their siblings. In their stories, they assigned and assumed positions in interaction with their siblings. Receiving sibling support and care was in the narratives related to the quality of the sibling relationship, the shared experiences of violence and the age order.

While children’s exposure to intimate partner violence (IPV) is a growing field of inquiry, their experiences of informal network responses have generally been overlooked. Particularly lacking are studies of grandchildren’s experiences of their relationship with their grandparents in the face of IPV. Drawing on interviews with 10 children aged 12–17, this article explores how violence-exposed children describe their relationships with their grandparents and how the older generation has responded to the abuse. The children’s stories can be interpreted as they expected their grandparents to ‘be there’ for them, to be important parts of their everyday lives, and wanted their grandparents to intervene and support them when learning of the IPV. Some grandparents intervened in helpful ways, for instance, they contributed to normality in the child’s everyday life, siding with the child and the adult victim and providing support and care. Others intervened in unhelpful ways, such as ignoring the violence, or taking the perpetrator’s side, and few intervened by attempting to end the violence. This article suggests that grandparents may, but not always, be a resource, both for violence-exposed children and professionals working with IPV.

År 2008 fick jag i uppdrag av Sirpa Axelsson att skriva en kunskapsöversikt om våld i nära relation. Eftersom jag saknade djupare kunskap i ämnet kontaktade och rådfrågade jag Margareta Hydén som var generös nog att bjuda in mig i sitt RIV nätverk. Med sin bubblande entusiasm fick Margareta mig även att se doktorandstudier som en möjlighet att fördjupa mina kunskaper i ämnet.Karin Westling och Stefan Österström öppnade för möjligheterna till en delfinansiering, och när Avdelningen för socialt arbete på Linköpings universitet i slutet av 2010 annonserade ut tio doktorandtjänster sökte och fick jag en av dessa. De andra nio tjänsterna gick till Miriam Avorin, David Ekholm, Veronica Ekström, Anneli Silvén Hagström, Jonas Lindbäck, Mikael Lorentzen, Elin Nilsson, Jessica Sjögren och Christina Söderberg. Jonas och Mikael gick ganska snart till andra universitet, Kamila Biszczanik, Maline Holmlund, Simon Härnbro, Jenny Löf och Magnus Wiberg anslöt senare. Det har varit fint och viktigt att få dela de här åren med er och med doktorander på andra avdelningar och lärosäten, som exempelvis Sofia Enell, Linda Jonsson och Monique Huysamen. Flera av er räknar jag numera till mina vänner och jag hoppas vi får möjlighet att mötas och samarbeta i olika sammanhang framöver.Delfinansieringen gjorde det möjligt för mig att arbeta som FoUledare på FoUrum, Region Jönköpings län parallellt med mina doktorandstudier. Ola Götesson, Marie Jansson, Sofia Lager-Milton, Sofia Nordmark, Anders Saldner, Karin Westling och Stefan Österström har gett mig stor frihet att fördela arbetet efter mina individuella förutsättningar och behov. Tack för förtroendet! II Lisa Andersson, Ulrika Frisk, Hamid Gharakhani, Per Isaksson, Britt Palmqvist samt Sandra Widheim har alla, på olika sätt, bidragit till att underlätta mitt arbete. Tack! Margareta blev min huvudhandledare under de första åren som doktorand. Via Margareta fick jag möjlighet att resa till Sydafrika och göra materialinsamlingen till artikel II och III. Det var även Margareta som introducerade mig för Carl-Göran Svedin som blev min biträdande handledare under samma period. Carl-Göran, ditt arbete med Barnahus och Barnafrid inspirerar, då det utgör exempel på att forskning kan vara tillämpbar och komma utsatta barn tillgodo. Stort tack till er båda! Lucas Gottzén har handlett mig under hela studietiden. Först som biträdande handledare, sedan som huvudhandledare. Lucas, du har förmått mig att utmana mig själv och gå den där extra milen samtidigt som du har erbjudit kontinuerligt stöd längs vägen. Det stödet har varit ovärderligt för mig. Linn Sandberg och jag gjorde delar av materialinsamlingen tillsammans och Linn blev min biträdande handledare under den senare delen av studietiden. Jag känner mig priviligierad som har haft er båda som handledare och att jag fick möjlighet att slutföra mina studier under ert överinseende. Ni har båda en sällsam förmåga att se helheten utan att förlora blicken för detaljer. Tack! Jag bestämde mig tidigt under studierna för att jag ville skriva en avhand...