Tillit som förutsättning för skolutveckling. En studie av skolutveckling genom kollektivt lärande i arbetslag.

Abstract

Artikeln bidrar till fördjupad förståelse av lokala förutsättningar för skolutveckling genom kollektivt lärande i arbetslag. En longitudinell fallstudie genomfördes av skolutvecklingsprocesserna i fem arbetslag på olika skolor som deltog i ett identiskt, externt utformat, utvecklingsprojekt. Projektet innebar en handledd lärandeprocess där lärarna förväntades utveckla gemensam kunskap och kompetens genom kollektiv reflektion, baserad på synliggjord praktik i form av kollektivt planerade och genomförda elevinterventioner. Interventionerna bestod i kartläggning av skolsvårigheter, filmade samarbetsbaserade lärar-elevsamtal och uppföljningar av dessa, med anpassningar i undervisning och elevarbete. Utfallet av projektet, såsom skattat av lärarna efter två år, varierade stort mellan skolorna. Variationen i utfall, trots att arbetslagen deltagit på jämförbara premisser och med likvärdigt tillförda resurser, är artikelns utgångspunkt.
 Intresset riktas mot lärarnas upplevelser i utvecklingsprocessen. Analysen bygger på kvalitativa processdata insamlade före, under och efter projektet. I tematisk analys urskildes tre aspekter av lärares upplevelser av tillit i skolutvecklingsprocessen som centrala; processtillit, kollegial tillit och kollektiv tillit. Övergripande processtillit och kollektiv tillit framstod som förutsättningar för arbetslagens uthållighet i utvecklingsarbetet. Kollegial tillit - tillitsfulla interpersonella relationer och professionellt förtroende lärarna emellan i arbetslaget - framstod som en särskild förutsättning för att lärares praktik skulle synliggöras, och att ett fördjupat kollektivt lärande därmed skulle kunna äga rum. Kollegial tillit och kollektiv tillit är begrepp som återfinns i organisationslitteraturen, medan processtillit är ett begrepp som artikeln förslår.

Lärare talar om textanvändning – en fallstudie av skriftpraktiker i läraryrket

“…Dessutom bekräftar samtalen tidigare forskning (Annerberg, 2016) om att lärarna är mer styrda i det skrivande som främst har en indirekt anknytning till undervisningen, och en viktig aspekt som framkommer är att det kollegiala samarbetet i första hand verkar ske runt sådana skrivpraktiker som saknar direkt undervisningsanknytning. Det kan förstås som konsekvenser av traditionella undervisningspraktiker som innebär att det i klassrummet bara vistas en lärare åt gången (jfr Jederlund, 2019), men Annerberg (2016, s. 297-98) gör också en poäng av att hela lärarprofessionen har ett komplicerat förhållningssätt till kollegialitet genom att lärare tenderar att främst söka bekräftelse från dels utomprofessionella aktörer som elever och föräldrar och dels i sin egen uppfattning -snarare än från kolleger och i deras uppfattningar. På det viset undermineras kollegialiteten parallellt med att individualismen förstärks inom lärarkårens kärnverksamhet, det vill säga undervisningen.…”

“…Samtidigt som forskning identifierar kollegialt samarbete som en stor utvecklingspotential för professionen (Hargreaves & Fullan, 2013;Winzell, 2018) finns alltså förhållningssätt inom lärarkåren som hindrar sådan utveckling. Resonemanget kan också relateras till hur kollegial tillit lyfts fram som en förutsättning för kollegialt lärande och att sådan tillit ofta brister hos lärare (Jederlund, 2019).…”