Att skapa ändamålsenlig samverkan: Samrådsstrukturer med region och kommuner

Abstract

Genom den här rapporten presenteras en forskningsstudie om samverkan med utgångspunkt i samverkansstrukturer mellan region och kommuner. Det är samverkansstrukturerna för den högsta politiska och administrativa ledningen för regionen och kommunerna som studerats. Målet har varit att samla och överföra lärdomar från den intensiva samverkan som skedde under perioden för Covid-19-pandemin till den samverkan som sker mellan regionen och kommunerna i Östergötland även under mer normala perioder. Den här studien är sålunda inte en studie av krishantering. Studien har samlat in empiriskt material genom intervjuer med och enkätsvar från de som deltar i de studerade samverkansstrukturerna. Samtidigt som studien berörde samverkan generellt med avseende på de studerade strukturerna riktades ett specifikt fokus mot det ökade behovet av samverkan mellan region och kommuner kopplat till lagen om regionalt utvecklingsansvar (2010:630). Denna lag tillskriver regionerna ett ansvar för att samordna det regionala utvecklingsarbetet där kommunerna förväntas vara en viktig aktör. Det insamlade empiriska materialet analyseras utifrån perspektiv som utgår från modeller för nätverksstyrning och samverkan. Vidare utgör regionbildningen och vad detta innebär för formering av det regionala utvecklingsansvaret en viktig bakgrund för analysen. Studiens resultat visar att man i grunden värnar samrådsstukturerna och organiseringen för dessa men samtidigt är osäker på dess former – hur samråden förväntas fungera i praktiken. Den intensiva samverkan som skett under perioden för Covid-19 har gynnat tilliten och även gett grund till reflektioner över vad samverkansstrukturerna är och ska vara. Genom analysen blir det emellertid tydligt att hantering av regionala utvecklingsfrågor i grunden skiljer sig från hantering av en Covid-19 pandemi. Arbetet med att hantera pandemin berörde länets hela geografi på ett sätt som inte alltid är tydligt i det regionala utvecklingsarbetet. Pandemihanteringen satte därutöver specifika verksamheter i fokus och krävde en hantering av frågor med relativt korta tidshorisonter på ett sätt som även det är relativt ovanligt i det regionala utvecklingsarbetet. Det är därför svårt att överföra erfarenheterna från perioden för pandemin till det reguljära regionala utvecklingsarbetet. I slutsatserna diskuteras de generella strukturella villkoren för regionernas och kommunernas samverkan. I det sammanhanget är det viktigt att särskilja formerna för samverkan – dvs. ”hur” det ska ske – och innehållet för samverkan – dvs. ”vad” som ska omfattas i gemensamma dialoger. Vidare förutsätter en väl fungerande samverkan att de regionala och kommunala aktörer som samverkar i de här strukturerna har en legitimitet grundad i den egna organisationens intressen. En gemensam utveckling av samverkansstrukturer behöver alltid byggas på en ömsesidig förståelse för varandras förutsättningar. För vår studie kan vi identifiera att den intensiva samverkan som skedde under pandemin är till stöd för att förstärka sådana förutsättningar, dvs. såväl ömsesidig förståelse som legitimitet.