I förordet till licentatuppsatsen liknade jag min bildningsresa vid en vandring i okänd terräng. Av någon anledning känns resans andra del mer som en tågresa. Tågen maler på enligt tidtabell för det mesta men rätt som det är händer något både väntat och oväntat i form av signalfel, spårspring, växelfel eller sen tågvändning. Då stannar malandet upp och man tvingas att tänka: Det tar den tid det tar… Tid finns inte… Tid är bara någonting folk har hittat på. Sen rullar det igen. Samtidigt har ett mantra ständigt upprepats i mitt huvud. Våren 2019. Våren 2019 vill jag disputera. Tid finns. Ni som känner mig vet hur nöjd jag blir när saker blir som jag har tänkt. Därför känner jag nu stor tacksamhet.Jag känner tacksamhet både över att jag haft förmånen att ingå i en forskarskola vid Karlstads universitet men också att jag fått möjlighet att kombinera min tjänst som adjunkt med forskarstudier. För detta vill jag tacka min arbetsgivare Linköpings universitet, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, avdelningen för Pedagogik och Didaktik och då särskilt de två avdelningschefer jag haft där, Lotta Holme och Margareta Engvall.Jag vill också tacka de lärare som så generöst delat med sig av sina erfarenheter och låtit mig ta del av sin praktik! Tack till mina handledare, Joakim Samuelsson och Johan Samuelsson, för all uppmuntran och all kritik! Ibland ganska rå men alltid, alltid hjärtlig! Tack till läsare under processen, Håkan Löfgren, Robert Thornberg och Inger Eriksson för värdefulla synpunkter som fört arbetet framåt. Tack också till alla er som bidragit med synpunkter vid arbetsseminarier.I slutfasen av arbetet har jag känt stor glädje över att så många tagit sig tid att hjälpa mig. Särskilt vill jag nämna Ulla-Britt Perssons insats när det gäller översättning till engelska. Dessutom alla ni som läst textutkast eller korrekturläst: Anna,