Mellanrummets poesi

Abstract

I min avhandling Väntan. Etnografiskt kollage kring ett mellanrum (2009) låter jag välutbildade, medelålders storstadsbor berätta om sin väntan. Ett centralt tema i undersökningen visade sig vara informanternas längtan efter tillfällen för återhämtning, sprickor i tiden i vilka de kunde hitta tillbaka till det liv och till den själsliga närvaro som de upplevde sig ha förlorat i vardagens rutinartade stress. Berättelserna som jag fick till mig uttryckte inte sällan en närmast desperat avsaknad av andningshål för vila, kreativitet och självreflektion. I min undersökning kom väntan snart att artikulera sig som en metafor för vila, för vila och autenticitet i en modern storstadstillvaro i vilken görandet och imiterandet är centralt. I den här artikeln kommer jag att försöka iscensätta mellanrummets retorik så som den ofta presenterar sig i mitt avhandlingsmaterial. Artikelns titel anspelar på den positiva och nästintill poetiska ton som används i beskrivningarna av mellanrummet och hur det upplevs - eller borde upplevas. Retoriken framstår inte sällan som ett slags mellanrummets poesi.