Artikeln problematiserar evidenstänkandet i behandlingsmetoden konduktiv pedagogik. Dels uppmärksammas de metodologiska begränsningar som finns i många studier av metoden, dels diskuteras att ensidigt fokus på mätbart utfall förbiser väsentliga frågor av mer existentiell natur som ligger utanför evidenssfären men som bör beaktas när arbetssättet värderas.