Fostran till rättskänsla?

Abstract

<jats:p>Unwanted actions in Swedish compulsory schools, such as violent and threatening behaviour, occur among children, and school-related reports to the police concerning children under the age of criminal responsibility have increased. There are no specific regulations stating that the police must be contacted when a child hits or threatens other children in school. However, school staff are obliged to report concerns about children’s well-being to social services. In Swedish compul- sory schools, it is usually the school principal who decides whether an incident should be reported to the police. In this article seventeen interviews with principals about their attitudes to school- related reports to the police are analysed, focusing on children aged 7–14 who subject other child- ren to violent and threatening acts in school. If children under the age of 15 are alleged to have committed crimes, they are diverted from the justice system to the welfare system, i.e. the social services. In most cases a report to the police of a child under 15 suspected of crime leads to a referral by the police to the social services with concern for a child at risk. Results demonstrate that principals differ considerably in assessing which acts are to be regarded as suspected crimes and at what minimum age a report should be made to the police. This suggests that the same unwanted action can be met with completely different reactions from the adult world in different schools. Some principals said that they report incidents among minors to highlight their concern about the welfare of the suspected child, having previously repeatedly expressed concerns to social services and sometimes to parents, without seeing any measures taken to prevent the child from continuing to commit unwanted actions in school. </jats:p>

Att skapa mening i en komplex praktik : Föreställningar om brottspreventiva samverkansformer mellan omsorg och kontroll

“…Men också under en och samma tidsepok kan vi finna spänningar gällande orsaksförklaringar och lösningsförslag, då olika aktörer förstår och förklarar problemet på olika sätt (Andersson & Nilsson 2017;Sahlin 2000;Wahlgren 2014). Barn och ungdomar, som genom oönskade handlingar väcker omgivningens reaktioner, har länge också varit föremål för olika typer av insatser från samhället, såväl förebyggande som åtgärdande (Tärnfalk 2014;Vainik 2017). En mängd åtgärder har prövats genom åren och synen på vad som är verksamt för att förebygga ungdomsbrottslighet har varierat.…”

“…Vikten av samverkan återkommer I såväl nationella som lokala program och handlingsplaner för brottsförebyggande arbete lyfts samverkan mellan kommun och polis fram som framgångskoncept också gällande ungdomsbrottslighet (Forkby & Larsen 2005;Forkby & Turner 2018;Edvall Malm 2012;Vainik 2017). En i Sverige ofta använd definition av samverkan inom välfärdsområdet är Ann Boklunds definition.…”

“…År 2010 publicerade Justitiedepartementet en promemoria, Effektivare insatser mot ungdomskriminalitet (Ds 2010:9), där det bland annat framhölls att skolan bör anmäla fler brott begångna av elever i skolan även om dessa elever är under 15 år. Skolans betydelse för dessa tidiga upptäckter betonades alltmer och inom några år kom skolan att uppmanas öka antalet polisanmälningar av brott begångna av barn i skolmiljö (Vainik 2017). Däremot skulle det inte vara fråga om ett obligatorium.…”

“…Däremot skulle det inte vara fråga om ett obligatorium. Likafullt kom det att bli alltmer vanligt att skolor uppmanades av polisen att göra just detta (Vainik 2017). Snabbare och mer tydliga insatser mot barn som begår brott förespråkades i promemorian:…”

“…Denna betoning på just skolan som en viktig aktör och arena i det förebyggande arbetet är dock inte unik för just detta sammanhang, utan motsvarande tilltro till skolan som en viktig brottsförebyggande aktör har påtalats av flera andra forskare (se t.ex. Dahlstedt & Foultier 2021;Vainik 2017;Wahlgren 2014).…”